Att adoptera äldre barn
-anknytningsprocessen, en utmaning för både barnet och föräldrarna

Bakgrund
Det är idag svårare att adoptera barn under ett år än tidigare, mycket beroende på ändrade regler från givarländerna. Barnen hinner bli över ett år och ibland upp till 3-4 år innan adoptionsprocessen är klar. Som blivande förälder bör man verkligen fundera igenom vad det kan innebära att ta emot ett äldre barn när de flesta egentligen hade velat adoptera ett så litet barn som möjligt. Ett barn som är 3-4 år är givetvis mer format av sin miljö. Det äldre barnet förstår språket, kan uttrycka sina behov, är mer medveten om sin omgivning än en ettåring och är också sannolikt djupare präglad av eventuella barnhemsvistelse.

Förutsättningar för anknytning
Anknytningsprocessen är ett samspel mellan två eller flera parter. Det är en förmåga och ett uttryck för vår tidigare relationshistoria med viktiga personer. För att ett barn skall kunna knyta an tryggt till sina föräldrar behövs lyhörda och känslomässigt närvarande föräldrar som kan tolka barnets signaler tillräckligt bra. För adoptivföräldrar är det nödvändigt att de har sörjt tillräckligt över den ofrivilliga barnlösheten och maktlösheten över sin kropp som inte fungerat som det var tänkt. Först då kan de ”se” och ta emot barnet som den unika person den är med sina specifika behov.
Adoptivbarnets förmåga till anknytning är präglad av dess tidigaste erfarenhet av omvårdnad.
Barn som vistats i barnhem, med ofta bristfällig omvårdnad och kampen om uppmärksamhet, kommer att präglas av misstro mot vuxna. Erfarenheten kan också ha satt sina spår i dess utveckling kognitivt, emotionellt som socialt. Det blir en stor utmaning för barnet att börja våga lita på och bygga upp tilliten till sina nya föräldrar. Barn som vistas i sin biologiska familj fram till adoptionen kan ha bättre förmåga till trygg anknytning.

Överlevnadsstrategi
Adopterade är mästare på att anpassa sig till sin omgivning, det är just den egenskapen som gjort att de överlevt den för människan onormala situationen, att bli övergiven av de personer som borde ha skyddat och vårdat dem. Adopterade har tidigt fått lära sig att snabbt läsa av andras signaler och behov, och tillmötesgå vuxnas behov. Ju äldre barnet är och ju längre vistelse på barnhem, desto starkare tendenser till anpassning och mindre benägenhet att visa egna behov.

Att vara uppmärksam på
Omgivningen i Sverige kan möta ett barn som är ”lätt att ha att göra med”, artig, hjälpsam och charmig. Det gör det svårt för föräldrarna och andra vuxna att förstå barnets inre trauma. Föräldrarna kan bli förförda av den bild barnet försöker ge av sig självt. Säkert närs detta beteendet av föräldrars dröm om det ”perfekta barnet” efter så många års barnlängtan.
Utifrån strategin att anpassa sig till sina föräldrar och omgivning är adopterade också mästare på att kompensera sina eventuella tillkortakommanden som till exempel:
Språket: barnet kan alltför snabbt lära sig svensk språket men på en ytlig nivå. Ju äldre barnet är vid adoptionen desto längre tid behöver det för inlärning och förståelse på djupet av det nya språket. Att initialt kommunicera på barnets ursprungsspråk är det allra bästa. Föräldrarna bör försäkra sig om att barnet får djupet i språket.
Inlärning: barnet upptäcker sina brister efter skolstart och försöker kompensera sina svårigheter genom att utveckla andra sidor hos sig själv tex bli överdrivet social eller rolig.
Känslomässig- och social utveckling: barnet kan pendla mellan att vara brådmogen för sin ålder inom vissa områden och situationer men regrediera kraftigt inom annat. Ett barn som tex aktivt deltar i skötsel av mindre syskon under dagen men kräver nappflaska vid sängdags. Det är viktigt att låta barnet regrediera och bli litet och uppmuntra det barnsliga än att fokusera och berömma för deras brådmogna prestationer.

Gränssättning
Det är viktigt att det finns känslomässig inlevelseförmåga hos föräldrarna för barnets svåra livshistoria och utifrån det ha realistiska förväntningar på barnet. Lika viktigt är det med balans mellan empatisk förståelse och en förmåga att sätta tydliga gränser gentemot barnet. Det kan vara lätt att tänja på gränserna i tron att man är ”bussig” mot barnet som har haft svår start i livet. I grunden otryggt barn behöver kärleksfulla, fasta och tydliga gränser från sin omgivning.

Slutligen, kan det ibland vara svårt för adoptivföräldrar att avgöra vad som är normalt i anknytningsprocessen och avvikelser från denna. Var inte rädda för att söka professionell hjälp om ni känner en återkommande oro.

Munhi Westin
leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Artikeln är skriven för Psykologiguiden www.psykologiguiden.se