Att som adopterad växa upp med syskon som är biologiskt barn till adoptivföräldrar

Bakgrund: Adoptivfamiljer kan se olika ut, i många familjer finns endast adopterade barn medan i andra familjer finns biologiskt barn till föräldrarna som kan vara äldre eller yngre än adoptivbarnen. Oavsett om den adopterade har kommit före eller efter det biologiska barnets födsel är det ett faktum att adopterade hamnar utanför det biologiska släktskapet i familjen. Det krävs särskild medvetenhet hos föräldrar, med lyhördhet för adopterades reaktioner på detta utanförskap.

Önska om att vara biologiskt barn till sina föräldrar
För de allra flesta av oss är vårt biologiska sammanhang något vi sällan behöver tänka på eller ta ställning till. Det är ett faktum, liksom grenar på ett träd ingår vi i ett sammanhang som är självklart och som finns där vare sig vi vill eller inte. För adopterade och deras föräldrar är sammanhanget konstruerat. Den adopterade tar från mycket tidig ålder in olikheten i utseendet mellan sig själv och föräldrarna, och svårigheten att känna igen sig hos dem. När de blir lite äldre blir de också medvetna om olikheten i såsom egenskaper, temperament, begåvning eller talang. Det tillkommer också ovisshet kring det genetiska arvet i form av ärftliga sjukdomar. Givetvis försöker barnet hitta strategier som på olika sätt kompenserar olikheten, till exempel att efterlikna föräldrarna på rösten, språket, gester eller beteenden. Medvetenheten och insikten om sin sär-skildhet och saknaden av biologiskt band till föräldrarna kan väcka starkt vrede men också djup sorg. Vidare kan det väcka en intensiv längtan efter att ”få bli biologiskt barn” till föräldrarna.

Dubbelt utanförskap
I alla syskonrelation ingår någon mån av rivalitet, avund och konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek. Syskonsämjan är till stor del avhängig föräldrarnas förmåga att känslomässigt vara rättvisa och ärliga mot sina barn. För adopterade som växer upp med syskon som är biologiskt barn till föräldrarna tillkommer ytterligare en dimension att hantera. Insikten om sin sär-skildhet kan lättare bortträngas om adopterade är ensambarn eller har syskon som också är adopterad. Men genom det biologiska barnets närvaro kan det bli svårare att hålla borta insikten och känslan av sin sär-skildhet och väcka känsla av utanförskap. Den tidigare vrede, sorg, avund men också längtan kan med fullstyrka riktas mot syskonet eller föräldrarna. Men känslorna kan också döljas väldigt väl beroende på omständigheterna.

Olika föräldraskap
Adoptivföräldraskap skiljer sig från biologiskt föräldraskap, givetvis är likheter större än olikheter men dock finns det skillnad. Biologiskt föräldraskap innebär att man har varit med barnet från allra första början från dess tillblivelse, graviditet, förlossning och spädbarnstid. Det finns en kontinuitet i tiden och upplevelse av djup samhörighet. I adoptivföräldraskapet rymmer alltid en viss mått av ovisshet kring barnet såsom biologiska mammans graviditet, förlossning, spädbarnstid, biologiska föräldrar och det genetiska arvet. Föräldrarna måste hitta inre strategi för att förhålla sig till det okända hos barnet. Med andra ord är föräldrarna väl medvetna om sär-skildhet i situationen och barnet. Insikten kan bli än tydligare hos föräldrar som också får biologiskt barn.

Några råd
Adoptivföräldrar kan i all väl mening och i syfte att skydda barnet mot insikt, sorg och smärta förneka det faktum att det är någon skillnad i föräldraskapet. Förnekandet kan också handla om dem själva, att skydda sig mot skuldkänslor till barnet. Det är viktigt att särskilja kärlek till sina barn och de olika aspekterna i föräldraskapet. Kärleken till barnen kan vara likvärdig, adopterat som biologiskt men föräldraskapet är annorlunda. Adopterade behöver höra från sina föräldrar att det är annorlunda att få barn genom adoption än biologiskt. Men att det som är annorlunda inte behöver vara sämre. När de får bekräftelse på sin sär-skildhet först då vågar de tro på att föräldrarna älskar de lika mycket som det biologiska barnet.

Munhi Westin

leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Artikeln är skriven för Psykologiguiden www.psykologiguiden.se