Vart tog kärleken och lusten vägen? – Påfrestningar i relationen i strävan efter föräldraskap

Längtan efter barn är mänskligt och en stark drift hos människan. Det medvetna motivet till varför man vill ha barn varierar och för många par är ett barn resultatet av kärleken till varandra. För de flesta går det lätt, och de behöver inte fundera så mycket kring hur det går till biologiskt. Det är när det naturliga inte infinner sig som man tvingas stanna upp och fundera över hur det hela fungerar och vad felet kan vara. Vägen till adoptivföräldraskap är oerhört lång, omständlig och risken stor för påfrestningar i relationen. Det finns flera fallgropar där relationen kan stressas och man tappar bort varandra på vägen till föräldraskap.

Gränsöverskridande utredningar

Adoptivföräldrar har genomgått fertilitetsutredning, IVF-behandling, medgivandeutredning, föräldrautbildning och i vissa fall psykologutredning innan de tillåts hämta sitt barn. De två först nämnda är frivilliga på så sätt att de kan välja att delta eller inte och de tre sista som har med adoptionen att göra är obligatoriska och ej frivilliga när man väl har bestämt sig. Oavsett graden av frivillighet är samtliga utredningar gränsöverskridande som rör vid vår allra mest privata sfär såsom sexualitet, samliv, ekonomi, socialt nätverk, föräldraförmåga, fysisk och psykisk hälsa (ohälsa) och personlighet.  Utredningarna innebär att en tredje part gör intrång i det privata för att värderar och bedöma aspekter av oss som är högst privata och personliga. Gränsen för vad som uppfattas som privat tänjs rejält.

Stress i relationen

Den i begynnelsen sunda längtan efter ett gemensamt barn kan i sämsta fall förvandlas till en besatthet som inte får ett slut förrän alla alternativ är uttömda. Lustfyllt samliv med spontanitet, lekfullhet och sensualism kan förvandlas till likgiltighet eller till och med olust genom de för många planerade samlag på bestämda tider med målet att bli gravid. Kroppen underkastas den medicinska behandlingen utan känsla av egen kontroll. Det krävs verklig eftertanke och mod för att kunna se den av samhället erbjudna hjälpen till något som utgår från ens egna behov och villkor. Det är lätt att bli offer för det medicinska maskineriet som inte ger något utrymme för eftertankar, egna beslut eller ifrågasättande av den påbörjade behandlingen.

Krisbearbetning

Som i alla krissituationer är det viktigt att stanna upp och reflektera över situationen, sina känslor och våga prata om det svåra. Adoptivföräldrar har en dubbel kris som drabbat dem, först den ofrivilliga barnlösheten med upplevelsen av förlorad kontroll över kroppen. Den andra är när fertilitetsutredningen med efterföljande behandling påbörjas, som blir ytterligare kontrollförlust där det mest intima och privata blottläggs. Det är känt att en kris möjliggör utveckling och förnyelse hos människan. Den som genomgår en kris kommer ut med förnyad kraft och insikt men en kris kan också skapa splittring. Adoptivföräldrar som genomgått prövningen kan komma ut än starkare som individer och som par medan andra par bestämmer sig för att gå skilda vägar för att de förmodligen inte förmått nå varandra under prövningen.

Några råd på vägen

•    Stanna upp efter fertilitetsutredningen, vad betyder det för er den information ni fått av läkaren. Vill ni fortsätta leva med varandra? Vill ni gå vidare till behandling? Bestäm då innan IVF-behandlingen startar hur många försök ni är beredda till, överskrid den inte.

•    Stanna upp mellan varje IVF-befruktning, känn efter och prata med varandra. Är det självklart att ni vill fortsätta?

•    Stanna upp innan ni beslutar för adoption, varför vill ni adoptera, vill båda detta?

•    Inled samtalskontakt med en psykolog initialt, låt denna följa er genom de olika faserna. Det hjälper er att få perspektiv på processen och kan underlätta ta olika beslut vid rätt tidpunkt.

Munhi Westin

leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Artikeln är skriven för Psykologiguiden www.psykologiguiden.se